Flygresan till Colombia

    Jag går med bestämda steg ut genom lägenhetsdörren, med handbagaget tultandes efter mig och låser dörren. Därute i den kyliga vårvinternatten småspringer jag till bussen, inte för att det är jättebråttom utan mer utav ren uppspelhet inför denna resa som nu längtats efter i många långa år. När jag sedan kliver in i bussen som går strax efter kl.02 från Fisksätra Station, så hörs refrängen, 

C'mon join the Joyride... Be a Joyrider! från busschaufförens radio. Så passande! 

    All trötthet är borta... bussen och resfebern pulserar mig fram genom stan, hela vägen till Centralbron där jag snabbt tar mig till Kungsbron och vidare till Arlanda med nästa buss. Självförtroendet är på topp även när jag kommer till Arlandas terminal 2 där en lång kö av resenärer snabbt infinner sig och jag plötsligt upptäcker att mitt bankkort verkar vara borta. Ojda, kortet måste ha blivit kvar i den andra jackan jag hade tidigare...och jag som trodde att jag lagt det i mitt lilla rosa alltiett pung som jag nu har om midjan! Ojsan... klarar jag mig verkligen 3 veckor på de 182 dollars som jag fick av pappa för 20 år sedan och som jag sparat för något gott tillfälle?! Visserligen är el Tío Roberto, farbrorn som ska hämta upp mig på flygplatsen i Bogotá, en väldigt generös släkting som säkert skulle både låna ut och skänka mig pengar utan förbehåll, men ändå ... Jag vill ju klara mig själv, som den självständiga och självförsörjande tös jag är! Lättnadens suck när jag en stund senare i denna incheckningskö, upptäckter att mitt bankkort kilat in sig i ett av mina 2 pass. Jag bär ju både Colombianskt och Svenskt pass, för utan det Colombianska passet räcker det inte med covid-testintyg för att komma in i landet, utan då förväntas man numera ha vaccinationsintyg och det har inte jag. Jag blir även ombedd att fylla i en check-lista och formulär som är utformad av de Colombianska myndigheterna där jag förutom att ange orsak till resan, även ombeds uppge adress där jag kommer att vistas. Utan denna formalia får jag inte resa, men som tur är så har jag tagit reda på all denna information så incheckningen blir smidig. Under orsaken till resan kryssar jag för en ruta som det står "repatriado" på, vilket betyder återvändo till hemlandet. Det fanns ingen ruta som det stod "hälsa på mormor, kussar och andra släktingar på" men snart förstår jag att detta är en resa som inte bara innefattar det målet utan även verkligen innebär ett återvändo till mitt hemland, mötet med kulturen, naturen, djuren, och ett samhälle som har präglat mig sedan jag var liten men som jag inte har fått tillräckligt av då jag rätt så tidigt flyttade därifrån. Det blir även ett inblick i Colombias samhälle post-covid. Spänningen är total, kommer samhället verkligen ha ändrats så mycket som jag har förstått av mina släktingar? Kommer alla gå runt med munskydd på gatan och bara ta av sig när det är dags att äta en varm Arepa (mummsigt majsbröd), fruktsallad eller annan godsak som säljs överallt på gatan? Kommer jag att hitta likasinnade, frihetsälskande vaccinationsavböjare bland min familj som annars alla verkar ha böjt sig för auktoriteternas påbud? Och hur kommer alla må och klara sig, såväl fysiskt som psykiskt?!

      Allt detta funderar jag på medan jag och de andra resenärerna väntar vid Gate 6 där KLMs eleganta flygplan snart avgår ifrån. Det finns fortfarande tid kvar, så jag passar på att besöka damernas och svalka huvudet i lite kallt vatten. Väl ute bland de andra som också ska till Amsterdam, antingen för att mellanlanda eller för att påbörja sin vistelse där, så förundras jag över hur vi musiker på något sätt alltid dras till varann. Bakom mig sitter ett rockargäng, det kan manse på långa vägar att döma av allas långa hårfrillor, tightea brallor och skinnjackor a la cowboy-style. De ser ut som direkt tagna ur tidningen Rolling Stones mittuppslag. Sångerskan i bandet, som jag börjar prata med avslöjar att de är från bandet The Riven och att de reser för nöjes skull. De ska alltså ha rockkonsert i Spanien, får mat, resa och husrum, men tyvärr inget betalt mer än så, men det duger väl intygar leadsångerskan och önskar mig lycka till med min musik. 

    Vår resentusiasm dämpas något när det nu blir dags att boarda planet och sätta på sig det obligatoriska munskyddet. Ett pratsamt par gubbar säger till mig innan de drar på sig sina masker, "Attans också, Nu blir våra fina skäggfrisyrer förstörda! Och sedan, "Nämen, jaha, wow, ska du till Colombia? Oj så spännande, vi ska till Sydafrika..." Vi tar alla plats i planet som i takt med den mognande gryningsrodnaden snart lyfter mot Amsterdam. 

      Personalen på detta KLM-flyg är mycket trevliga. Det skedde visserligen en liten miss med veganmaten som jag beställt men det lovade en flygvärd artigt att åtgärda inför hemresan. How Good, sa ja, then I will recommend KLM to my friend Greta Thunberg, skojade jag med den holländska herren, som först inte fattade vad jag menade. Salta nötter och sallad från first class får jag till både lunch och middag och det duger bra för min tacksamma mage och hjärta. Tänk att äntligen få resa nu när covid-hysterin som gripit taget om världen äntligen börjar lägga sig! 

    Ibland går jag upp från det trånga sätet och filmar musikvideosnuttar till min sång, Un Par de Alas. Det är då jag ser hur samspelet mellan folk har förändrats sedan pandemins start. De tjejer jag frågar om hjälp med filmning ser först rätt så förskräckta ut. Som tur är så går de med på min idé och jag tar och smådansar fram utan munskydd på genom gången, med armarna utsträckta som en fågels. Jag märker att folk i regel inte pratar så mycket med varann. De är mycket mer i sin egen bubbla och munskydden i sig ger ett hämmat intryck. Man får liksom höja rösten och anstränga sig mer för att höras och föra samtal. Det är härligt att se att en och annan resenär tar det hela mer avslappnat och har sina munskydd hängandes från ena örat medan de antingen sover, läser eller jobbar på sina datorer. Dessa utgör ungefär endast 5 procent av passagerarna, mig själv och grannen till höger inkluderat. Mot senare delen av resan passar vi på att språka och lära känna varandra lite grann. Frågan är om vi hade gjort det även om munskyddet varit på. Jag tror inte det. En annan variant som jag och många fler gillar att köra med är att ha munskyddet så att den endast täcker munnen och inte näsan, detta eftersom man lättare kan andas så. Det komiska med alla dessa metoder är att så fort en flygvärd eller flygvärdinna närmar sig, så tar de flesta automatiskt på sig munblöjan med en smygande gest. Som om det vi nyss gjorde, dvs; att blotta munn och näsa och andas fritt skulle vara något fel eller skamligt, när vi alla vet att sanningen är precis den motsatta. Det lustiga är att när flygvärdinnan kommer så är det ändå dags att ta av sig munskyddet då dricka eller mat artigt serveras... men eftersom ingen vill bli tillrättavisad, eftersom reglerna nu ser ut som de gör, så går de allra flesta ändå på hela spelet med att smyga runt med munmask. Det hela känns för mig mest som en farsartad maskerad där endast några få barn vågar ropa att kungen faktiskt inte har några kläder. 

    När vi resenärer kommer fram till Amsterdams flygplats, Schiphol, ser jag till och med personal som har på sig munblöjorna "fel" och det känns kul och lättande, om än lite förvånande. Bland dessa är väktare, butiks, gate-personal och inte minst modellerna och filmstjärnorna på de enorma plancherna som omger alla gångerna och som tyst men effektivt ropar ut budskapet: köp, köp, köp!!!

Det är vackert sminkade och glada tjejer å killar som ibland stoppar frestande chokladpraliner i mun och agerar med eller utan kläder, flörtandes med sin livsgnista och de dyra produkterna som de nu ses sälja. Ja, osexigt hade det varit om de skulle haft munblöjan på sig, tänker jag och tar och köper en mjölkfri chokladkaka till min Colombianska familj i ett av affärerna. Hurra för choklad, livsgnistor och frihet tänker jag medan det stora, vackra planet sedan lyfter och påbörjar en 10-timmars lång flygtur med sina starka och ståtliga vingar mot mitt hjärtas resmål.

     

Vilken tur att det finns gott kaffe och choklad så man kan ha anledning att ta av sig munskyddet och stoppa i mun!