Första timmarna i Bogotá

När planet landar i Bogotá möts vi alla av en varm och skön bris. Utifrån flygplatsens fönster ses ståtliga berg längs med horisonten och ett myller av livfulla hus, broar och trafik. De flesta man ser bär på munskydd, både innanför och utanför flygplatsen. I tullkön börjar jag och grannen som satt bredvid mig på planet hit, en munskyddslös Colombian som bor i Nice, prata med en yngling som nyss var borta i Afrika med sina kamrater och tävlade i fäktning. Vad kul att höra att ungdomarna på landet får stöd och sponsring att ägna sig åt idrott och kreativa saker, tänker jag. Varför har du inte på dig munskydd frågar jag honom. De tog slut säger han med sitt bländande leende och fortsätter; man vill ju inte ta på sig ett gammalt munskydd, det vore ju ohygieniskt... Flygplansgrannen skänker honom ett skydd när en uniformerad dam med afrikanskt utseende kommer och säger åt honom att ta på sig ett sådant en god stund senare. Samma dam frågar oss efter våra vaccinationsintyg. Jag säger att jag inte har något utan ett negativt covid-testintyg från Sverige och tar fram mobilen för att visa henne, men hon kollar knappt på det. Hon verkar inte förstå eller kunna läsa engelska, eller så bryr hon sig inte och det gör ju mig inget. Varför har du inte tagit sprutorna frågar hon mig. Jag förklarar att det beror på att jag fick negativa biverkningar av en annan spruta mot fästingar som jag tog för ca 13 år sedan. Jaha säger hon nickandes och låter mig gå. Utanför flygplatsen möter min farbror Roberto mig. Det blir ett kärt återseende! Efter ca 25 minuters taxifärd så är vi hos min kusin Diana och hennes mor och bror i en liten stadsdel som heter Ciudad Jardín. Ännu flera kära återseenden! Jag bjuds på nyplockade bananer från Dianas brors lantställe, kaffe och senare ett gott mål mat från deras helvegetariska kök. Jag bjussar alla på gott kryddat knäckebröd, Julas chokladbollar och en kaka ekologisk Fairtrade choklad från Lidl som alla tycker är gott, särskilt knäcket. En pigg klassisk inspelad melodi hörs utifrån gatan. Det är två trevliga gatuförsäljare som drar en glassvagn framför sig. Känner igen mig direkt i deras strävan att få ihop lite pengar och samtidigt sprida något gott och läskande. Det är inte riktigt glasstid eller glassväder när de dyker upp, men visst stödjer jag dem ändå. För ca 1500 pesos, motsvarande 5 svenska kronor får jag en isglass. Den är definitivt inte lika god som min veganska som till skillnad från denna inte är fabriksgjord, men den duger. Andra försäljare turas om med att dra igenom gatan med sina små vagnar med termosar och godsaker. Jag ler uppifrån huset när jag ser dem. Precis så kan jag ju också vara och göra, fast i Stockhol och med vagnar som ser ut som roliga djur.