Tusenmannamarschen, Censur, medias masssmutskastning, , kramar, bemötande och en intressant tillbakablick

Bilden ovan och bilderna här nedanför är från Tusenmannamarschen som jag medverkade i bland annat som gatumusiker där flera vänner träffades. Det blev en omtumlande och överlag väldigt positiv upplevelse som jag ser det. Här är vi nu, snart 2 veckor senare... vi lever och är vid god hälsa, trots eftermaningar från folk som tyckte att vi spred smitta genom att samlas så många och utan munsskydd. För att ge mina läsare en rättvis bild av demonstrationen ska jag nu sammanfatta vad jag och flera vänner var med om både på demonstrationen samt även bemötandet som vi fick efteråt. 

   Själva demonstrationen var fantastisk, med fina talare, musik, härlig energi och många vänner som kramades. Vi hade valt att orädda vandra samman i sanningens, kärlekens och frihetens anda och praktisera vår rätt att demonstrera, såsom det står om i grundlagen. Det kändes bra för vi tror inte på denna nya pandemilag som håller på att söndra samhället och sätta munkavel på vår yttrandefrihet och demokrati. Jag personligen var även mycket glad och exalterad över att få erbjudandet att sjunga min för rörelsen tillägnade låt, Orchestrated Fear. Det var planerat men såg inte ut att bli av på Medis som tänkt eftersom situationen med polisen blev besvärlig där och vi fick tränga ihop oss så att inte Herr Blå skulle kunna plocka bort demonstranter och framförallt talare som var på scen. Ironiskt nog var det alltså polisen som fick oss att tränga ihop oss, för hade vi hållit avstånd så hade de lätt lyckats upplösa demonstrationen på nolltid. Det kändes faktiskt som ett mirakel att vi lyckads hålla ihop! Att demonstrationståget med frihetstörstande medmänniskor lyckades komma förbi polisens avspärrning på Guldbron känns mäktigt och som en viktig symbolisk handling. Att möta upp demonstranterna när de segerfyllt vandrade in i Kungsan och därefter sjunga min låt på initiativ av en ung tysk kameraman kändes tillfredsställande. Mitja som han hette var där och dokumenterade händelserna i uppdrag av Kai Stuht, en känd tysk influencer och youtuber som Haiko Schönning, den tyska talaren, läkaren och vetenskapsmannen på plats, hade engagerat. Ola, en ny Hippievän kommen ända från Polen, var barfota på demonstrationen och bland dem som mest dansade och hejade på när jag sjöng i Kungsträdgården. Vi kände oss alla oerhört glada och tacksamma över att polisen lät de flesta av oss vara. Däremot tog de alla möjliga andra personer; äldre damer, en lång och ståtlig Rastafariman från Senegal med megafon i hand, samt alla möjliga andra demonstranter med eller utan plakat. Dessa släpades eller bars bort och togs in i polisbilarna som sedan körde iväg med dem till avsläppningsplatsen, Gärdet. En av mina vänner från Örebro, en dam i 50 eller 60 årsåldern hade släpats iväg och visade oss senare via facebook de blåmärken som hon hade fått utav polisens bortsläpande av hennes person.

         Ett par dagar senare var filmen som de tyska youtubersarna gjort klar men när jag skulle kolla på den på Youtube var den redan borttagen, efter bara några få timmar! Fastän jag och de flesta av oss Frihetskämpar kunde ändå se filmen via andra mindre appar och kanaler såsom Telegram och Bitchute, förundrades vi alla än en gång över den genomgripande censuren som råder inom sociala medier just nu . Vad var det exakt i Kai Stuhts film, som vi Frihetskämpar ser som en mycket rättvis återspegling av verkligheten och händelserna den 6e mars, som Youtube inte vill alla andra ska se och sprida? Den frågan verkar ha många svar. 

    Jag fick ta minst en eller ett par dagar på mig att återhämta mig, vara ute i naturen, krama träd och reflektera, inte på grund av att manifestationen i sig var jobbig utan mera på grund av bemötandet man fick från kompisar via sociala medier. En som jag känner kallade mig för nazist då jag livesände direkt från medborgarplatsen och en annan tyckte att jag saknade respekt och hade gjort mig skyldig för vållande till annans död i och med att jag deltagit i Tusenmannamarschen. Jag läste dessa kommentarer direkt då jag hade kommit hem från manifestationen och tog inte illa åt mig, utan tycker snarare att det är skrattretande att dessa kompisar reagerade så starkt och provocerat då en del av dem hade jag faktiskt träffat bara ett halvår tidigare i en stor protest där vi använde oss utav civil olydnadmetodik inte helt olik den här för att I det fallet uppmärksamma klimatfrågan. Det som kändes mycket tråkigt var förstås deras attityd, att de dömde oss utifrån en dessutom helt felaktig stämpel som media hade klistrat på oss. 

   Riktigt oroväckande var det med Expressens vinkling av händelserna där det påstods att nazistiska budskap och människor hade florerat och att även 6 poliser hade skadats på lördagen vilket fick läsarna att tro att det var vi demonstranter som hade gett oss på polisen. Egentligen var det precis tvärtom så det kändes mycket fult och fräckt av denna kvällpost, ett par till stora tidingar samt framförallt Sveriges Television, att ta till sig många fula tricks. Varför alla dessa tunga rubriker för en sådan vacker och fredlig manifestation, frågade jag mig. Vad hade massmedia att vinna på att vinkla oss demonstranter och arangörer som ett gäng knasiga högerhulliganer på endast några få hundratal personer när vi hade varit uppskattningsvis mellan 1400 och 1600  personer den dagen? Jag förstod redan samma kväll att media höll på med extrem fulvinkling av händelsen och misstänker att det har med politik, makt och ekonomiska intressen att göra. 

Sanningen om poliserna som hade skadat sig är att de hade råkat få pepparsprej i ögonen av kollegor då de själva hade sprutat denna tårgas mot demonstranterna. Tårgasspreyandet skedde när dessa försökte bryta sig igenom polisbariärren på Guldbron men den biten skrev inte massmedia om. Däremot så finns det flera vittnen till det inträffade och även till övervåld från polisens sida som man isåfall också borde ifrågasätta och fördöma, inte bara på Expressen utan även på till exempel tidningen EXPO och Tidningen Syre, en tidning som jag försökt avprenumera på länge nu men som envisas med att dimpa ner i brevlådan titt som tätt. 

    Jag bestämde mig, efter att ha läst och svarat på en hel del inlägg på min tidlinje på facebook i flera dagar att det nu var dags börja bli kreativ och satsa på musiken igen, det är ändå den som visade sig få bäst respons. Till och med vänner som var emot att vi hade samlats så många tillsammans på grund av rådande omständigheter uttryckte att de tycker att låten svänger och är mycket fin. Det känns även skönt att ha kunna nå åtminstone vissa av mina kompisar inom Extinction Rebellion med ifrågasättandets röst. Var det inte helt fel att polisen hade använt övervåld? och hur skruvat är det inte att vissa nu påstår att jag skulle vara nazist och högerextrem? Ja, jag lyckades få med mig någon eller några av mina kompisar att förstå detta. 

       Värre var det med Tidningen Syres,  chefredaktör, Lennart Fernström ledarartikel där han veckan efter demonstrationen påstår följande:

"Alla som i lördags demonstrerade på Stockholms gator tog armkrok med fascister, gödde konspirationsteorier, bidrog sannolikt till ökad smittspridning och banade väg för ännu hårdare restriktioner. Dels som åtgärder för eventuell ökad smittspridning, men också för att de så tydligt gav argument för dem som anser att den frivilliga vägen inte håller. Men det slutar inte med det, det har även mer eller mindre omöjliggjort en seriös diskussion och seriös kritik av inskränkningarna i demokratin och våra fri- och rättigheter. För vem kommer ta kritik av till exempel vaccinpasset på allvar när foliehattar och nassar gjort frågan till sin?"
"Dessvärre har ledarskribenten
   Lennart Fernström
helt rätt i sak skrev sedan kollegan och den av tidningen anställda, politikern, Birger Schlaug i ett inlägg på facebook där han klappar Lennart på axeln, och bidrar på så sätt att sprida hets och hat mot demonstranterna. Tidningen anses vara alternativ, grön och "för dig som vill förändra världen" . Det var därför jag började prenumerera på den för många år sedan men nu märker jag hur den mer och mer förtrycker och gör sina läsare ofria genom att fängsla dem i en bild av verkligheten där de knappt förväntas eller uppmuntras till att tänka själva eller ens ifrågasätta samhällets och systemets brister och fällor. Samma sak är det med Miljömagasinet, en tidning som jag länge tyckt var bra men som sedan visat sig vara ointresserad av att skildra den mycket viktiga proteströrelsen som spridit sig som en löpeld över världen ända sedan coronarestriktionerna och regeringarnas hantering av läget drabbat oss alla så djupt. När jag kontaktade tidningen i december om att jag tyckte att de skulle rapportera om demonstrationerna utanför Riksdagen, i Odenplan samt inte minst i Danmark mot att införa den kraftigt kritiserade pandemilagen, se min blogg om det från december/januari 2020, så svarade en ledande skribent på Miljömagasinet, mig: 
  " De flesta av våra läsare anser nog att det är befogat med vissa restriktioner för att hålla nere smitto- och dödstalen. 

För övrigt är vi en rikstäckande och inte en Stockholmstidning." 

     Vi ser alltså här ännu ett exempel på hur även mindre tidningar inte bara skruvar till och leder debatten vidare efter att större aktörer såsom Expressen påbörjat arbetet, vi ser även självcensur i att ens sätta sig in i och rapportera om dessa viktiga angelägenheter vad gäller vår demokrati och vad en växande antal människor i samhället tycker och står för. 
    Gällande Tusenmannamarschen kunde dock inte media från någon politiskt korrekt gruppering längre  blunda för denna frihets och sanningsrörelses existens längre. De valde då istället att på bred front fördöma, förlöjliga och smutskasta hela rörelsen som I själva verket består av ett brett spektrum av olika slags människor och grupper från såväl traditionella vänstern som högern samt även annat folk som inte nödvändigtvis identifierar sig som politiskt intresserade eller aktiva för övrigt, men som ser och förstår att frågorna om hälsa, folkhälsa och samhällsutveckling i högsta grad är viktiga, inte bara för oss som nu lever i Sverige, utan även för kommande generationer och likaså för folk i hela världen. Istället för att fokusera på frågorna och de obekväma sanningarna om regeringars ageranden under pandemin, tvång och manipulering till ansiktsmaskanvändnig och vaccintillämpning världen över, restriktioner som har kostat fler liv och orsakat mer lidande än själva viruset, så riktas kritik istället mot den lilla människan som vågar stå upp mot det upplevda förtrycket. Detta är djupt beklämmande och en örfil i ansiktet på demokratin. 
   Så, vad ska man kontra medias attack med? Skönt nog hade även jag något att komma med då jag läste Birger Shlaugs och Lennart Fernström ord och det överraskade inte bara dem utan även de andra följare som hade tyckt till i Birgers inlägg. Jag påpekade hyckleriet i deras påståenden då jag åberopade ett minne från ett halvår sedan då både jag och Lennart hade varit på Extinction Rebellions klimatmanifestationer på Kungsgatan och i Humlegården i Stockholm. Då det var regnigt den helgen då XR-demonstrationerna hölls så hade folk samlats i tält i Kungsträdgården minns jag. Minnena av oss aktivister som samlades i hop och trängdes medvetet för att hålla värmen i de uppsatta tälten är både starka och vackra att tänka på. 
    Likheterna med Tusenmannamarschen och XR-demonstrationerna I Stockholm i slutet av augusti förra året är slående. De enda skillnaderna är motiven för demonstrationerna men även där ser vi likheter. Båda grupperna ifrågasätter regeringens agerande i olika viktiga frågor. Att XR demonstrationen I augusti var coronaanpassad är bara en halvsanning som vi alla som var där minns gott och väl. Kramarna, närheten, omtanken men även tårarna på grund av orättvisan i världen flödade ymmigt på båda demosarna. 
  Biltrafiken på Kungsgatan liksom på Guldbron hade spärrats av och både dom, miljödemonstranter som vi, Frihetskämpar hade agerat i den civila olydnadens anda och metodologi men till slut likväl hade vi burits bort av polisen.

  Den dementerade kramen
 I Augusti med Extinción Rebellion förra året, på den tiden då man endast fick vara 50 personer som samlades, men alla vet att det var betydligt fler på plats, blev det även peppfest med musik, mat och häng, den gången i Humlegården. Stämmningen var hoppfull och vänskaplig och inte särskilt mycket social distansering vill jag minnas. Jag kom dit med min son, filmade och intervjuade folk för min youtubekanal, pratade även lite med Lennart Fernström, chefredaktören för tidningen Syre som stod med vem jag trodde var hans fru. Efter att vi hälsat på varann fick de en kram av mig och vi tog även några bilder tillsammans som sedan kom med i den aktivistiska video som jag sedan därefter la upp precis som så oftast när jag har varit med om något stort och spännande.  När jag nu bemötte fördömelsen från Lennart och Schlaugh med minnet från kramen i Humlan och trängseln i tälten i Kungsträdgården I bagaget, tyckte jag att det var på sin plats att påminna dem om hur vi hade agerat blott ett halvår tidigare. Det första Lennart gjorde var att dementera kramen. Han kom dock snabbt på sig när jag kom med bild och videobevis och då stack han snabbt in att han borde ha hållit distans. Ja, om hans nuvarande argument emot demonstreranterna, Frihetsvännerna som nu protesterar mot en kränkning i yttrandefriheten samt i våra grundläggande mänskliga rättigheter, nu ska hålla, så borde han ha hållit distansen. Faktum att han dock inte gjorde det påminner oss hursomhelst om vår grundläggande mänskliga natur. Det pekar på att hur mycket regeringen oss domderar med sina påbud och restriktioner så kan vi helt enkelt inte låta bli att i de allra flesta fall agera mänskligt och solidariskt gentemot varann. Är inte det skönt att få bekräftat, att vi trots dessa svåra omständigheter som vi nu befinner oss i, ändå oftast väljer att agera mänskligt och naturligt? 

Vikten av att Förenas för en gemensam kamp
   
   Folk är så vana vid mentaliteten av "Vi och Dom" att det kommer starkt i vägen för att vi ska kunna samarbeta om vad som faktiskt är viktigt; frågorna om vår Yttrandefrihet som nu, varje dag är på spel iochmed den nya pandemilagen, frågan om självbestämmande (Frihet) och kroppssuveränitet ioch med att förslaget om vaccinpass nu lurkar över oss från regeringens håll, och sist men inte minst: frågan om censur och självcensur. De som äger och kontrollerar media har makten över vår tillvaro och våra liv ser vi nu så tydligt. I detta infokrig som innebär att information om protesterna runtom i hela världen undanhålls oss från  massmedias sida samt även att alternativa behandlingsmetoder och mediciner med immunförsvarshöjande åtgärder (annat än vaccin) motverkas och att nyheter och statistik om sjukdomens och vaxineringens effekter manipuleras, och/ eller förvränga, befinner vi oss i ett högst farligt och ohållbart läge. I takt med att mer sanningsenlig information kommer fram börjar folket mer ifrågasätta och göra motstånd mot makten och dess metoder att styra in oss åt hållet de vill. Responsen till medias agerande är att vi slutar att prenumerera och ta deras narrativ på allvar. Som fristående men högst engagerad hobbiejournalist är min uppmaning till alla som nu sysslar med journalistik: gör inte rådande situation värre genom att göda detta infokrig. Var modiga och våga ifrågasätt inte bara de små aktörerna i detta spel utan även de stora jättarna, de som styr och ställer värst. Kampen för Frihet och Sanning borde även vara er angelägenhet då ni i eran betydande roll som samhällskildrare även har en skyldighet gentemot folket och inte allena till makthavarna som inte I första hand är era arbetsgivare. Sluta fördöma oss frihets och sanningskämpar och börja istället se att vi har en gemensam kamp att ta tag i!      





























   

Kommentarer

Populära inlägg